Detta är mitt första steg på min skinande retrospektivresa.

Att spela gamla spel är lite som att se en gammal film. Allting går lite långsammare framåt och till en början kan jag nästan få lite panik över att det inte går så fort som jag vill. Men precis som med en gammal klassisk svartvit film kan det ligga något stort och vackert under den gamla slitna ytan. Något som ligger och väntar på att upptäckas.

För mig personligen gäller det att jag är i rätt sinnesnärvaro när jag spelar lite äldre spel (och ser gamla filmer). Det är en konstig känsla, och jag vet inte om jag är ensam om att känna så, men ibland blir jag rentav stressad av att spela gamla spel.

Jag har börjat utforska min dåtid. Jag lämnar nu och går tillbaka till förr. Jag skjuter hög upplösningen och fantastiska 3D-effekter åt sidan och kastar mig hejdlöst in i blockiga texturer och hackig game play.

Frågan, som en del förmodligen ställer sig, är nog: ”Varför vill du att dina ögon ska blöda av pixliga sår, Johannes?”

Ja, varför? Det ska jag faktiskt berätta. ”Vilken tur, yay!”

Vi får börja någonstans i tiden då jag ännu inte var en vuxen man men samtidigt inte längre ett barn. Som fjunig yngling, utan större erfarenheter, omedveten om vilka ansvar som skulle komma senare livet och fylld med tonårsångest lät jag mig själv sjunka in i färgglada världar fyllda med all den fantasi som vår egen gråa värld verkade sakna.

En av dessa världar fanns i ett spel som hette Shining Force.

Stridssekvens från Shining Force